MSB:s broschyr (längst till höger) fick snabbt olika efterföljare, med alternativa budskap från bland andra Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Panikfakta, Extinction Rebellion, och Noa Edwardsson, ansvarig för Instagramkontot ”Svenskakyrkmemes”.
”Med vapen i hand och med livet som insats.” Så förväntas de svenska medborgarna agera i händelse av krig. I alla fall om vi får tro vad statsminister Ulf Kristerssons sa vid rikskonferensen ”Folk och försvar” i januari i år. Ett uttalande som snarare skapade oro och förvirring, istället för trygghet och nationell sammanhållning. Låt oss se vad som egentligen gäller.
”Om krisen eller kriget kommer” heter en ny broschyr som nyligen delats ut till varje svenskt hushåll. Till skillnad från vad statsministern framhöll i januari, riktar sig den gula, lättlästa skriften till alla invånare, oavsett medborgarskap. Avsändaren MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) pekar först och främst på vikten av att vi invånare håller ihop.
Broschyrens framsida pryds förvisso av en militärkvinna med vapen i hand, men innehållet handlar främst om att bygga motståndskraft. I vardagen, tillsammans med anhöriga, kollegor, vänner och grannar. Denna vår gemensamma uppgift sammanfattas klart och tydligt i lagen om totalförsvarsplikt: “Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen” – oavsett våra olika födelseländer, medborgarskap etc.
Totalförsvarsplikten, som beskrivs mer ingående i broschyren, omfattar alltså alla som bor i Sverige. Närmare bestämt alla mellan 16 och 70 år. Men ska alla dessa verkligen ta till vapen för att försvara landet? Svar: Nej, det ska vi inte.
Statsministerns tal om ”vapen i hand” kunde lätt tolkas som att eldhandvapen plötsligt skulle bli tillgängliga för alla och envar, i händelse av krig. Men vapenhantering är nu ingen uppgift för gemene invånare.
Ett starkt försvar bygger i själva verket på att vi gemensamt ser till att samhället fungerar. Och det gör de flesta av oss, banalt nog, genom att fortsätta som vanligt. Inte främst med vapen i hand, utan snarare med soppslevar, soptunnor och småbarnsblöjor.
Så vad är det då som måste fungera i en kris eller krig?
Jo, det är något så vardagligt som livsmedelsförsörjning, sophantering och barnomsorg. Det är kollektivtrafik och sjukvård. Det är byggarbeten, elförsörjning och hemtjänst.
Alla som arbetar inom något av dessa områden, och många fler, går följaktligen till jobbet precis som de brukar. Trots kris eller krig. Eller snarare just därför. Ett välfungerande civilförsvar håller inte bara befolkningen samman och vid gott mod, utan signalerar också en nationell styrka utåt, mot fientliga krafter.
Men vapnen då, hur blir det med dem? Vapnen tar utbildade yrkespersoner i det militära försvaret hand om, precis som vanligt, tillsammans med värnpliktiga och hemvärnet.
Vapenfixering, allmän krigsromantik och en medvetet splittrad befolkning, det är vi inte hjälpta av. Inte i vanlig fredstid, och särskilt inte i händelse av kris eller krig.
